zetterholm.blogg.se

 

Nu kanner vi bada att vi ar inne i slutspurten. Nar strandhang, restaurangbesok och total avslappning blir till en vardag vet man att man har varit ivag lange. Har spenderat den senaste veckan pa en o som ligger nara Cancun.

 

Joe och Meggan, tva kanadensare som vi traffat tidigare pa resan skulle ocksa avsluta sin resa har. En dag bestamde vi oss for att hyra en golfbil for att utforska den relativt lilla on. Vi gjorde nog allt man kan och inte ska gora med en golfbil, och var nyligen inforskaffade hogtalare sprutade ut musik nar vi brande runt i 15km/h!!

 

Alla de andra dagarna har vi agnat oss att gora sa lite som mojligt. Forutom igar da jag och Gustav bestamde oss for att ga runt on. Det var lite langre an vad vi trodde. 1,4 mil i 35 grader och flippflopp var inte den ultimata kombinationen. Men langtan efter enchiladas och corona fick oss att fortsatta ga, och efter att ha utokat skaran mellan stortan och "langtan" med nagra centimeter kom vi tillslut fram.

 

Natten till idag var tung! 400 grader i rummet och en familj med mygg som sog av oss onadigt gjorde oss galna.

02.30 fick det fan va nog och vi tande ljuset och intog var sitt pass i var ande av rummet. En timmas lyckad jakt och tio doda ur familjen mygg senare sjonk vi utmattade ner i var 90 sang som vi delar.

Mygg ar numera nummer ett pa djur vi hatar!

 

Tack alla trogna foljare! Det ar skoj att se att sa manga har foljt oss under vara tre manader.

Hoppas ni tycker det har varit underhallande.

 

Summering

 

Dagar pa resande fot: 90

Lander besokta: 10

Stader besokta med overnattning: 26

Timmar i buss: Oandligt

Antal kladtvattar: Typ 3-4

Spanska: Flytande (iaf nar vi bestaller ol)

 

Traffat manga harliga manniskor samt samlat pa sig minnen for livet!

 

Tack och hej!

 

Picknick med grillad kyckling.

 

 

Det ar dessa tillfallen man kommer sakna i kalla Sverige!

 

Tulum levererade stort. Utsokt Corona och en fantastisk strand som man inte kunde fa for mycket av. Vart hostel var kanon och personalen super trevliga! Vi gjorde inte speciellt mycket de sex dagarna vi spenderade i Tulum. Hangde med var nya Italienska bekantskap Ivan. En 36 aring med tungpiercing och glatt humor.

Han tog for givet att jag skulle prata flytande italienska eftresom jag har last det i tva ar pa gymnasiet. Men jag la skulden pa var larare Ivana och forklarade att hon var skulptor och inte larare.

En dag bestamde vi oss for att aka till Akumal, en strand 3 mil norr ut. Vi var namligen pa jakt efter att fa se lite skoldpaddor. Vi drog pa oss speedosarna och snorklade ut hundra meter. Tog inte manga minuter innan vi hittade en, sjukt maktiga!

Havet suger som man sager, sa vi forflyttade oss 5 meter fran var strandplats upp till restauranten. Nar det var min tur och bestalla fragade jag om dom serverade Turtletacos. Han tog inte skamtet sa bra som jag hoppades pa och jag fick snabbt andra det till kyckling.

 

Dagen efter gjorde nagra mexicanare a andra sidan tacos med mig. Nagra norrman fragade om jag ville vara med och spela beachfotboll. Forsten till sex, forlorarna var tvugna att bjuda vinnarna pa en Corona. Det var som att ta godis fran ett barn. Det var bicicletas till hoger och vanster. Sjalv kakade jag mest sand da fair play inte existerade.

6-0 slutade matchen.

 

Nu har vi precis spenderat 4 dagar pa en o som heter Isla del Cozumel. I samband med denna ankomst vill jag pasta att vi slangde ryggsackarna och tog fram rullvaskorna. Det var amerikanska overviktiga pensionarer i overflod. Alla priser var i dollar och vi drog nog ner medelaldern pa on med minst 30 ar.

Nagot vi dock kande for att gora var att utforksa on. Vi slangde pa oss vara skinnvastar med ornmotiv, vara fransade  jeansshorts, maktiga hjalmar och gasade ivag. Eftersom mopparna var sondertrimmade och gjorde 90 knyck tog det inte lang tid innan vi nadde andra sidan av on. Kristallklart vatten och en strand for oss sjalva.

 

Nu tar vi tre dagar off fran solandet och beger oss till Valladolid, egentligen enbart for att huden inte ska bli knaperstekt bacon.

 

Nu har jag precis varit hos en frisor for att forsoka ratta till det parkingsonmannen orsakade. Resultatet blev en blandning av 90:talets pottfrisyr och en rysk medelklass pojke. Kommer formodligen se ut som Jim Carrey i Dum Dummare lagom till Julafton!

Avnjuter en lunch med Ivan och Gustav.

 

 

Dom ser kanske inte sa snabba ut, men skenet bedrar.

 

 

Nagra minuters hjarnrensning.

 

 

 

 

 

 

Forsta gangen i vara liv vi satte klockan pa vackning fore 03:00. Har iof blivit vackta av dysfunktionella tuppar som av nagon marklig anledning borjar gala runt 04, men denna gangen var det sjalvforvallat. Vi skulle namligen se Tikal i soluppgangen. Med tandpetare som stodpelare for ogonen satt vi och beskadade Tikal i soluppgangen fran det hogsta templet. Var helt klart vart den tidiga uppstigningen. Otroligt vacker utsikt over regnskogen och tempeltopparna tillsammans med hundratals howlermonkeys skrikandes i gryningen.

 

Men i vanlig ordning hade vi trampat pa en mina. Det skulle tydligen vara en guidad tur i sex timmar innan man skulle fa tillgang till mat. Guiden gick pa autopilot och det enda han snackade om var olika nummer som templen hade.

- Fran tempel 4 kan man se tempel 3, som i sin tur ligger nordost om tempel 1 som har en liten A5 brevid sig.

 

Latt att ta in den ointressanta informationen med ett blodsockerfall storre an niagarafallen. Vi blev dock raddade av en liten kiosk dar vi fick kopt oss centralamerikas nationaldryck, Coca Cola. Sockerkickade njot vi anda av de sista timmarna pa turen, som inneholl allt fran papegojor till tarantellor.

 

Senare pa dagen gick jag dock pa K-O. Har gatt en 2 manaders lang rond mot magen, och det slutade med forlust. Gustav fixade en TucTuc och vi akte till sjukhuset for att konstatera att det var en familj amobor som gottade sig dar. Men efter nagra dagar med antibiotika var man aterigen med i matchen.

Och nu satte vi kurs mot tequilans mecka, Mexico!

 

Vi bestamde oss for att aka till Tulum. Staden skulle tydligen ha en av de finaste stranderna i Mexico, och det hade den! Sa dagarna bestar av att lapa sol och dricka pils, och sa kommer det formodligen fortsatta vara.

 

 

 

 

Fullt ska det vara! 16 passagerare i en Toyota Hiace, for oss orimligt, for dem sjalvklart. Vi lamnade Antigua som tva dubbelvikta ostskivor, da vi satt med knana i kaften! Toyotan skulle ta oss 4 timmar bort till en stad som heter San Pedro. San Pedro ligger vid en stor sjo som heter Lake Atitlan. Sjon ar omringad av tre stora vulkaner, vilket gor det hela lite speciellt. En tjej vi motte i Playa Popoyo sa att staden hade enormt mycket att erbjuda, sjalv hade hon spenderat atta dagar i den lilla staden med 10 000 invanare.

Gustav och jag kande oss "klara" med staden pa 40 minuter.. Det var formodligen en bra stad om man var sugen pa att paddla kajak, bestiga vulkaner eller aka till ett kaffeplantage. Men det ar redan avbockat eller inplanerat i varan to-do lista.

 

Det roligaste med hela San Pedro vistelsen var ankomsten da vi gick pa den klassiska TucTuc-blasningen. Vi hoppade ur minibussen och gick 20 meter till den narmsta TucTuc som var ledig. Fragade om han visste vart vart hotel lag. Han forklarade att det tog 15 minuter att ga, men att det bara kostade 8 kr att aka med honom. Vi hoppade pa hans lilla moped och turen tog ca 2 minuter. Jag hoppade glatt ur och borjade ta fram pengarna da Gustav sa.

- Men va fan, var det inte har vi hoppade av minibussen?!

- Men va fan, jo?!

Killen hade tagit ett varv runt varat hotel och parkerat pa framsidan.

Jag fragade om han var dum i huvudet, men i och med att jag holl pa att garva ihjal mig gjorde vi ingen big deal av det och han fick 4 kr for uppvisningen. Gustav gav honom aven en klapp pa ryggen for bra foretagsamhet, idiot!

 

En aktivitet var anda sedan lange planerad, och en av anledningarna till att vi gjorde besoket vid denna vackra sjo. Gustav hade lange sett fram emot att paraglida fran en vulkan, och flyga over omradet.

Men varat oflyt borjade har.. Nordlig vind, som formodligen skulle halla i sig i 15 dagar. 

Sa det var bara att packa vaskorna och snora gympadojorna, for nu var det dags att bestiga en aktiv vulkan 10 mil norr om sjon.

 

I den pulslosa och iskalla staden Xela checkade vi 5 timmar senare in pa pansionershotelet Peliculas. Vi var de enda gasterna, och med regler som att stanga dorren tyst, max 2 personer i hallen samtidigt och tv volymen sankt vid 22.00, insag vi varfor.

Gustav akte pa ett klassiskt psykbryt da aventyrsagenturen lat meddela att nasta vandring var 6 dagar senare.

Med en BigMac i magen och mindre glatt humor gick vi tillbaka till hotelet, tog ut lostanderna och somnade klockan 19.00.

 

Semuc Champey var nasta anhalt. Aterigen 10 timmar buss pa nagot som skulle forestalla en vag. Semuc Champey som i varan mening var sjukt over hypat, blev inte mycket battre da vi hade missat att man var tvungen att ta med sig kontanter, da narmsta bankomat ligger 4 timmar bort!

Tre dagar i buss tarde pa humoret, och nar vi insag att vi inte skulle kunna gora de aktiviteter som erbjods fick jag ett mindre utbrott pa oss sjalva och killen som svarade - Maybe nar jag fragade om han kunde engelska. Efter en mild idiotforklaring hjalpte han oss anda att fixa ett boende och transport for dagen darpa.

Detta var aven killen som myntade uttrycket " Nothing is impossible in Guatemala". Vilket jag hade lust att trycka tillbaka i kaften pa honom da allt kandes just impossible for oss.

 

Men nu, efter ytterligare 10 timmar i minibuss med bonlasning och sex aksjuka Israeler sitter vi nu i Flores. Varmen har kommit tillbaka och vi tror Tikal kommer gora att det blir ett bra slut pa Guatemalavistelsen.

 

Sedan satter vi fart mot Mexico, och forhoppningsvis strander, pilsner och tacoorgier i drygt 3 veckor!

 

 

 

 

Ta ett glas rott eller en kopp kaffe, luta er tillbaka sa ska vi dela med oss av de senaste veckorna!

 

For att fa Vulkantrekken overstokad borjar vi med den.

I guideboken stod det att det var en upplevelse utover det vanliga. En resa man aldrig ville skulle komma till sitt slut.

Om jag och Gustav skulle skriva en recension skulle den lyde sahar:

 

Om du ar en elitidrottare, overlevare eller extremaventyrare, ar detta den ultimata utmaningen. Vill du pressa dig till maximal utmattning och ta pa doden, bor du ge dig pa denna vandring. Detta ar en vandring som du snabbt vill ska vara over, men den tar aldrig slut!

 

Det hjalpe inte att vadret var kasst och att guiden bara ville fa skiten overstokad. Dagen innan sa han att det skulle ta 5-6 timmar upp och 4 timmar ner. Vi satt pa kanten till kratern i storm och rutten agglukt efter 3timmar och 45minuters sprangmarsh.

Det var med tarar i ogonen vi forsokte ta oss nedfor stupen i guidens tempo. Traningsverken gjorde oss paminda om vulkanen drygt en vecka i efterhand.

 

Vi bestamde oss efter det att vi aterigen skulle ta oss till kusten for att fa ut lite mer av vara paborjade surfingkarriarer. Playa popoyo namndes som en utav de battre surfingspotsen langs kusten, och vi hoppade pa en chickenbus som skulle ta oss just dit. Efter 3 timmar sa en local till oss att vi skulle av.

Han visslade pa chaufforen som stannade med en bredsladd. Sa dar stod vi, mitt pa en grusvag ute i ingenstans. Havet syntes inte till, men en stor skyllt dar det stod Magnific Rock 1,5km fick oss att borja ga i ratt riktning. Efter 25 minuter kom vi fram till paradiset. Det bestod av ett stort rott hotel som lag pa kanten av en klippa med havsvy i 180grader, tva enorma strander och inte en manniska sa langt ogat kunde na! Vi fick dock lite kalla karar nar man kande vagstanken 30 moh.

Gustav sa hur fan hamnade vi har? Vi kommer aldrig kunna surfa har, det ar ju bara for folk med egna brador och langt har som kommer hit. Jag holl helt med och det var arligt talat nara att vi stack darifran. Vi tog oss dock samman och fick ett sjukt trevligt bemotande av agaren och de tre brittiska volontarerna som jobbade dar.

Vi skulle bli kvar har i fem dagar. Och dom dagarna bestod av: lang underbar frukost, tre timmar surf, lunch, boklasning, pils, tva timmar surf, pils, middag, pils, drink, kortspel, pils, somn.

Helt klart nagra av de basta dagarna hittils pa resan!

 

Fem timmar chickenbus senare var vi i Leon. Dar var huvudattraktionen Volcanoboarding. Det var nagot vi verkligen ville testa pa, sa vi bokade in oss pa detta. Man vandrar upp pa vulkanen for att sedan satta sig pa en traplanka och aka nedfor hela skiten. Just denna vulkanen erbjod en aktur pa ca 700 meter ratt utfor. Man akte pa askan som vulkanen spottade ut, och rekordet var 88km/h.

Det var sa sjukt assa, man sag inte ett skit och sma stenar smattrade i ansiktet och hamnade i varje synlig kroppsoppning. Tror vi nadde en hastighet av 45km/h men som kandes som 100. Sjukt skoj!

 

Nasta anhalt var cowboystaden Esteli. En stad dar allt kretsar kring cigarrer. Hajtandshalsbandet akte ner i fickan och istallet plockade vi fram cigarrsnopparen. Vi overvagde att rida till vart hostel, men det slutade med en toyota corolla.

Det blev ett kart aterseende da vi fick syn pa batcave amerikanen och hans argentinska tjej. Jarrod och Vicky blev lika forvanade som oss. Det trakiga var att dom skulle resa vidare senare pa dagen. Det blev nagra pils tillsammans innan jag och Gustav tog pa oss cowboyhattarna och begav oss till en av de 90 cigarrfabriker som fanns i den lilla staden.

Lucky Luke guidade oss igenom hela processen. Allt fran torkning, sortering och rullning av cigarrer till rokning. Vi fick aven testa att gora vara egna kubaner och Gustav var inte sen att tanda sin. Han sjalv ger den ett hogsta betyg, medans experterna var lite mer tveksamma pa resultatet. Sa nu blir det till att kopa en lite finare cigarr till nyar. Brukar ju vanligtvis bli en 29 kroners fran hornfeldts.

 

Nu var det dags att ta sig till Guatemala. Men det ar inte bara att hoppa pa en buss som gar direkt till det landet. Man maste antingen igenom macheternas mecka El Salvador, med en overnattning i San Salvador. Eller genom Honduras med en overnattning i en utav varldens farligaste stader Tegucigalpa, som far Johannesburg att framsta som guds basta stad. Dessa alternativen gallde om man valde att aka med Ticabus, som var det snabbare alternativet for att komma till Guatemala. Med kanske lite for stort mod och sjalvfortroende valde vi inget av alternativen med Ticabus.

Istallet valde vi att aka lokalbussar upp till Teguciagalpa for att senare losa problemet att snabbt ta oss darifran. Det ar utan tvekan den staden vi har blivit mest varnade for att besoka. Alla sager verkligen att man ska bort fran skiten sa fort som mojligt. Vi tankte att det inte kunde vara sa farligt, men eftersom lokalbussarna tar sig fram saktare an tuff-tuff taget anlande vi lite senare an beraknat. Vi hade nu en och en halv timma pa oss innan det blev morkt. Och med morkret kommer morden.. haha! Oron blev mer pataglig da vi insag att bussarna till Gutten inte gick forens 05.00 dagen darpa.

 

Alternativ 1: Ta taxi 30 minuter till den sakrare delen av staden, med dyrare hotel.

Alternativ 2: Stanna i den farligaste delen av staden, nara terminalen och bo billigt.

 

Vi gick givetvis for alternativ 2! Vart att tillagga ar att det inte fanns nagra banker i denna stadsdelen. Vi fick darfor ta taxi 15 minuter for att komma till en bankomat. Ja, sa illa var det. Det storsta problemet var att vi var tvugna att fa i oss mat. Vakten pa hotelet sa att det lag en restaurant pa hornet av byggnaden. Nar vi hade halva maltiden kvar, var det 5 minuter tills morkret skulle falla over staden. En kille pa bordet brevid tittade pa oss, pekade ut, sedan knackade han pa sin klocka.

- Time to go home!

Vi kastade i oss maten och sprang de 40 meter som det var till vart boende.

Pa vagen fick vi hora folk ropa, Hey whiteboy och de bevapnade vakterna pa kinarestaurenten ropade vamos efter oss!

Men vi klarade oss aven denna gang, och dagen darpa slaktade vi 14 timmar i buss for att komma till Antigua, dar vi nu befinner oss. Vi alskar redan Gutten och nu ska vi se vad den gamla huvudstaden har att bjuda pa.

 

Puss pa er!

 

Ovrig fakta:

 

Jag tog mig modet att snagga mig hos en man med parkingson, 1 dollar ! 

Delar av Honduras sag ut som Hallinden.

En insekt kissade under min hud. Resulterade i tva stora vatskefyllda blasor pa armen.

Gustav gar ba hydrokortisonsalva efter att ha fatt nagon typ av pest:)

 

 

 

 

 

 

Har ju haft lyckligare stunder i mitt liv!

Hej pa er!

 

Eftersom jag och Gustav var helt grona nar det handlar om surfing, bestamde vi oss for att ta en instruktor de forsta tva timmarna. Det borjade med att vi torrpaddlade och gick igenom en del teoretiska saker pa stranden. Sag formodligen sjukt roligt ut, men vad gor man inte for att sedan rida vagorna. Varan instruktor Juan tog en klunk av havet och gjorde korstecknet innan han larde oss grunderna i vattnet. Vill inte skryta men kan ju inte saga annat an att jag red den lilla vagen pa forsta forsoket. Gustav var inte helt kass han heller och var uppe pa andra forsoket. Nar vi senare skulle tillbaka till varat hostel funderade vi pa om vi inte skulle stanna och kopa var sitt hajtandshalsband. Vi var i princip surfare redan efter tva timmar. Sa nu sparar vi bada till langt har, ater bara wraps, tar garna en ol pa stranden och jobbar pa brannan, allt for att se ut som riktiga pro:) Nasta dag hyrde vi egna brador och hade sjukt kul hela dagen. Men vi spenderade har lite mer tid till att sitta pa bradan och spana pa allt och alla (las brudar).

 

Men vi kande att det anda var dags att ta sig vidare pa resan och inte fastna i det dyrare Costa Rica.

Nu mera aker vi bara lokalbussarna och bara det ar en utmaning. Men jag vill pasta att det gick felfritt, fem timmar och tre bussbyten senare gick vi over gransen till Nicaragua.

Ett land vi direkt fick en bra feeling i! Bussarna ar av samsta skick, dom kor som idioter, men ar satans trevliga och ater i princip bara ris med kyckling.

 

Vi hade bestamt oss for att ta oss ut till Isla de Ometepe. Det ar en o som bestar av tva vulkaner som ligger ute i en stor sjo, sjukt haftigt. Men innan vi anlande till Ometepe hade vi i vanlig ording hort av en amerikanare att det skulle vara valdigt kriminellt, och att dom brot sig in i hotel osv. Numera bryr vi oss arligt talat inte sa mycket om nar folk "varnar" oss, i och med att det inte har hant oss nagot an sa lange. Men jag kande att det kanske var bast att hora pa hotellet vad dom sager om sakerheten.

- Is it safe in this area?

- Yes, ofcourse! Its the safest place in Nicaragua.

- Oh, that sounds good.

- We just have two ordinary policemen on the island, the rest is volunteers. They like to wear batongs and kalashnikovs *nervost fnitter*.

 

Lat ju sadar tyckte vi, men an sa lange har vi inte stott pa verken nagon ranare eller polis.

 

Idag hyrde vi tva cyklar for att ta oss runt lite pa on, och satan vad fint det ar har. Gronska overallt och vulkanerna som reser sig hogt omkring on. Cykelsadlarna var dock det sjukaste jag suttit pa, och de hade  med storsta sannolikhet fatt samsta mojliga betyg av bade Drutten och Sverker i plus!

Inte nog med det, Gustav drog pa sig en punktering 1,5 timme bort fran byn dar vi bor. Men en kille erbjod sig att laga det for 3 kr. Sa han gjorde en lagning som visade sig halla i ca 8 minuter. Sa resten av turen fick jag skjutsa Gustav. Jobbigt for mig, men formodligen 1000 ganger jobbigare for Gustavs rumpa..

 

Imorgon ska vi bestiga den storre av de tva vulkanerna, Volcan Concepcion. Det ska ta ca 6 timmar upp och 5 timmar ned. De sager att det ar satans brant sista biten och varmen ska vara av typen finsk bastu. Sa det ska bli kul att testa pa:)

 

For ovrigt ar det for mig ofattbart:

 

Hur man kan mala ett hotellrum i limegront?

Hur 4 mil kan ta 3 timmar i buss?

Varfor man gor en cykelsadel i gjutjarn?

 

Puss pa er!

 

 

Isla de Ometepes graddhylla.

 

Vulkanen som vi ska bestiga, sett fran farjan.

 

Nu befinner vi oss i Bocas del toro! 

 

Efter att varit 10 minuter fran att boka en flygbiljett fran Bogota till San Jose i Costa Rica vande vi pa en femoring och hoppade pa en buss till norra delan av Colombia, Cartagena. 

Efter att ha valt buss genom att kolla pa bussens logga foll vi givetvis for den med en greyhound pa. Oron infann sig da bussresan pa 24 timmar kostade lika mycket som en seglarburgare pa havsbadet. Komforten blev vad vid betalat for och det var en buss av standard shoppingrundantyp som tog oss upp till kusten. Vi hade i Salento fatt ett tips av tva tyska bikers i laderhosen att om vi skulle till Cartagena skulle vi bo i den aldre delen av staden, lite billigare och trevlig miljo. Vi lyssnade givetvis pa dem och det slutade med att vi satt och fikade pa Gato Negro som agdes av en tysk kvinna. Dar bokade vi aven plats pa baten Stahlratte som skulle ta oss sjovagen over till Panama fyra dagar senare.

 

Cartagena var en schysst stad, harlig stamning och fullt os men dessvarre utan en bra strand. Sa det blev till att slanga ut en massa pengar for att bli transporterade till den fantastiska stranden Playa Blanca. Det idioten som tog betalt inte namnde var att det var en enkelbiljett. Sa nar klockan narmade sig fyra och jag for forsta gangen pa tva timmar slet ogonen fran Zlatans biografi insag jag att vi var lite for ensamna pa on. Men lite latt panik att vi skulle bli lamnade pa on ca en timma fran fastlandet gjorde att vi flog upp ur den kritvita sanden. 50 000 pesos senare och en lyckad mutning satt vi pa en speedboat mot Cartagena. 

 

I mandags bagav vi oss till den fore detta tyska fiskebaten som nu skulle ta oss och 12 andra backpackers over till Panama. Besattningen var en alkoliserad kapten Ludwig, en tysk kille utan framtander ,en magsjuk amerikanska och en fransos med dreads. Sjukt harliga manniskor! 

Vad vi inte riktigt var beradda pa var att det skulle bli den hardaste natten i kapten Ludwigs 20 ariga tid som kapten i karibien. Jag och Gustav drog nitlotten och fick darmed sova i foren dar vagorna kanns betydligt mer. Efter att ett segel brustit och vi spenderat lika mycket tid i batens tak som i sangen tog vi oss upp till deck tidigt pa morgonen. Det var helt klart en upplevelse och kaptenen tyckte det var helt otroligt att ingen av oss blivit sjosjuka.

Men nar vi anlande till San Blas som ar en ogrupp utanfor Panama och fick en o for oss sjalva var stormen som bort blast. Det var ett paradis som vi skulle fa spendera tva dagar i.

Efter en dag i staden gud glomde satte vi oss pà planet som skulle ta oss till Bogota, Colombia.
Ps. Vi kan fortfarande inte ETT enda ord spanska. Jag sager fortfarande mi scusi (italienska for ursakta).

 

 

Nu ar vi tillbaka i Cusco efter fem dagar och ett dubbelt maraton i Anderna!

Vi ska arligt erkanna att vi var lite bekymrade och angestladdade innan vi skulle ge oss ut pa denna vandringen.

Anledningen till detta var att vi dagarna innan vandringen hade pratat med tva olika par som hade gjort Inka trail. Det ar en vandring som pagar i fyra dagar och ca 4 mil. Vi skulle ga Salkantay, fem dagar 8 mil!

 

Det ena paret som bestod av en Irlandare och en Australienare var helt slut efter sin vandring. Killen som utseendemassigt skrek backpacker, iom att han hade en beige luftig Save the wales skjorta och byxor man kunde gora om till shorts samt en solhatt utbrast ord som, Bloody hell, Jesus Christ och Thats just fucked up nar han laste hur langt och hogt vi skulle vandra!

 

Han fragade vad vi hade for erfarenhet av vandringar. Det enda vi kom pa var de tva kilometer langa ljussparet i  fjalla..

 

Men vi sag ingen atervando och 04:00 skulle aventyret borja.

Varat team bestod av mig, Gustav, en halvsliten tyska i 40 ars aldern, Masterchef Grimaldo och inte minst varan guide Yori!

 

Nar etapp 1 skulle borja kande jag mig inte alls bekvam i mina vandringsklader, jag var helt malplacerad i mina markesjeans, Raybanbriller, tiger t-shirt och Yankeeskepa.

Gustav som aterigen levde upp till sitt smeknamn kameleonten, hade till 100% anpassat sig till friluftslooken. Iford bade luftig hajkingskjorta, beige shorts och solhatt var han redan ett med Anderna!

 

Fem dagar senare kan vi konstatera att det var vart varende smartsamma steg. Bergen var sjukt maktiga och utsikten obeskrivlig. Efter att ha vandrat pa allt fran sno pa 4600 meters hojd med kaften full av coca leafs som en idisslande kossa for att inte do av hojdsjukan, overgick vi till att kriga med mordarmygg i the high jungle, nadde vi Machu Picchu som visade sig fran sin basta sida, MAKTIGT!

 

Det ar tva personer som vi skulle villa hylla efter dessa dagar.

 

Kocken Grimaldo som sag ut som en Uruk hai fran Sagan om ringen, har imponerat pa oss gang pa gang.

Pa ett litet stormkok har han bjudit oss pa treratters lunch och middag varje dag. Olika ratter varje dag och fantastiskt gott har det varit. Efter varje maltid diskade han efter oss och packade ihop sin utrusting for att sedan ga ikapp och forbi oss, for att ha nasta maltid klar nar vi anlande till campen.

 

Yori, varan guide var en korsning av Steve Jobs och Mac Gyver. En liten Peruvian som brann for bergen och framforallt The mighty Salkantay! Han tog oss till olika platser som inte ingick i vandringen och han larde oss verkligen sjukt mycket. Han blev mer och mer som en kompis och det slutade med att han kallade oss for sina broder. Efter det kannde vi att vi ville fira med den sjukaste festen ever. Det var efter dag tre och vi var helt slut. Da presenterade Yori oss for den gudomliga Inka tequilan. Jag och Gustav bestammde oss for att Grimaldo och Yori skulle fa sig en oforglommlig kvall. Jag har aldrig satt nagon gladare an Grimaldo nar jag kom in till "koket" med en 2 liters pilsner.

 

Sittandes runt en lagereld tomde vi baren pa Peru libre och Inka tequila som dom hade i 2 liters CocaCola flaskor. I och med detta borjade en efter en att trilla av pinnen. Jag satt och pratade med Grimaldo som inte kunde ett ord pa engelska i ca en timma, nu i efterhand ar det oklart hur vi kommunicerade. Efter att ha funnit Gustav overforfriskad simmandes i graset placerade jag honom i taltet. Jag fortsatte nattningsrundan genom att bara in Yori till sin sang. Helt ofoglommlig kvall! 

 

Nu ser vi fram emot att utforska Colombia.

 

Puss pa er!

 

Fun fact: Gustavs skor gick sorgligt nog i graven idag efter att ha varit med om otaliga aventyr runt om i varlden. Anledningen var att skorna hade en doft som inte ar av denna varld. Kopta i New York, Sasongade i Salen och i Lysekil, Resandes i Thailand, och slutligen besokt tva av varldens underverk i Brasilien och Peru!

 

 

 

 

 

 

Efter att ha dygnat en natt i en sackosack pa varat hostel i Rio satte vi oss pa flyget som skulle korsa kontinenten och landa i Lima. Nar vi blev tvangsplacerade vid toaletten langst bak i planet trodde vi att kulmen av otur var nadd. Med noll timmars somn i bagaget och en turbulens utover det vanliga, som varade i inte mindre an 3 angestfyllda timmar, kande vi oss som tva overskakade lynchburg lemonades, gula i ansiktet och blodsockersura. Men det gick fort over da vi aterigen traffade en fantastiskt trevlig taxichaffis som agerade guide, tolk och chauffor. Han korde oss till bussterminalen dar vi senare skulle ta varan buss ifran. Han fixade sa vi fick checkat in vaskorna och darefter korde han oss till stadens "karna". Efter att ha promenerat runt i ca 20 minuter kande vi att detta var staden vi inte ens ville skicka vara varsta fiender till. Med ganska daliga underlag for kritiken kandes staden helt ointressant och som ett enormt Brastad med 10 miljoner invanare. Pulsen i staden var lagre en Gundes vilopuls nar han var som bast tranad!

 

Nu hade vi en 22 timmars busstur framfor oss. Med hopp om att varan buisnessclass bokning hade gatt igenom steg vi pa bussen. Vi mottes av stora saten och gott om plats, vilket kandes skont. Vi hade tidigare fatt ett stalltipps fran en hollandare att vi skulle hinka i oss vatten for att undvika hojdsjukan, da bussen klipper alla bergstoppar som finns i hela Peru pa vagen till Cusco. Vi gjorde som han sa och balljade i oss liter efter liter. Biverkningen av detta blev givetvis skytteltrafik till den minimala busstoan. Att Gustav har en urinblasa som en femaring gjorde verkligen inte saken battre. Vi gick in i en stenhard djupsomn 30 min in i en spanskdubbad Land of the lost.

 

Manga skulle relatera nattens busstur som en berg och dalbana. Dar ar ju inte jag ratt person att uttala mig da jag endast har akt nyckelpigan pa liseberg (aven om den suger bra i magen). Det gick helt vilt till pa Perus bergskammar, men vi var for trotta for att oroa oss, sa efter nagra minuters dodsangest sov vi nagra timmar till. Nar vi vaknat kande vi oss sjukt starka och opaverkade av hojden, vi ansag oss immuna. Segern tog vi dessvarre ut 10 timmar for tidigt. Nar vi kom fram till Cusco mottes vi av en syretillforsel pa 0. Med risk for underdrift kunde vi inte ga och prata samtidigt. Gustav aklimatiserade sig som en geckoodla till miljon. Jag daremot fick trycka i mig en alvedon och 3 liter vatten innan jag var kontaktbar. Men det ska tydligen ta ett par dagar innan man vanjer sig med den tunnare luften, sa det ska nog ga bra.

 

Cusco verkar vara en helt fantastisk stad. Har bara varit har en halv dag men vi trivs sjukt bra. Hamnade pa ett Hostel med mycket backpackers fran jordens alla horn (tack Frida). Det kanns skont att fa traffa lite nytt folk och ta del av deras erfarenheter, guld vart! Har inte skjutit sa mycket bilder de senaste da vi har agnat den storsta delen av tiden till transport. Men det kommer upp i dagarna.

 

Dagens ros (som uteblev forra inlagget): Gratisspriten dom serverade innan maten pa restauranten.

 

Dagens ris: Gustavs blasa!!

 

Puss pa er!

Efter 6 dagar i Rio kanner sig bade jag och Gustav oss som tva tvattakta Brasilianare. Vi gar mot rott, hanger i favelan och badar i string.

De senaste dagarna har vi utforskat Rio ytterligare i form av marknader och strandhang. Vi har testat bade Copacabana och Ipanema, ar ingen storre skillnad forutom att det ar lite mer puls pa Copacabana.

 

I fredags bestamde vi oss for att ga ut och kaka en goo middag, men eftersom vi har en relativt tight budget sa  

ar det en fordel om priserna ar overkommliga. Vi blev rekommenderade ett stalle som ligger precis dar vi bor, som var relativt nyoppnat. Allt flot pa bra fram till det att Gustav skulle bestalla en kycklingratt. Eftersom servitorerna inte pratar engelska och vi endast har lart oss 4 ord pa Portugisiska sa ar komunikationen inte alltid det enklaste. Gustav far darfor latt panik nar servitorern inte fattar ett skit vid bestallningen, sa han reagerar med att bara peka pa ett nummer i menyen. I och med detta overskred han dagsbudget med ca 250%. Det resulterade i att vi de senaste dagarna har forsokt att leva pa existensminimum ( med vissa undantag for den oemotstandliga olen). Gustav har darfor snittat 8 frallor pa gratisfukosten for att halla sig till kvallen.

 

Imorgon lamnar vi Brasilien for att flyga tvars over landet och forhoppningsvis landa i Peru. Vi vet inte ett smack om det landet, men vi har fatt for oss att de lever i hyddor med massa far... 

Vi har bokat en buss som ska ta oss fran Lima till Cusco. Resan tar endast 22 timmar sa nu hoppas jag for allt i varlden att vi har lyckats boka ratt och att vi far buisnessclass saten.

 

Hor av oss nar vi far tillgang till dator i Peru.

 

Puss pa er! 

 

Slanger upp nagra bilder..

 Efter att ha vaknat upp forsta dagen i Rio och rort oss en stund pa gatorna i kvarteret forstod vi snabbt att vi i princip var de enda turisterna. Iomed att vi inte ar de brunaste killarna i staden och att Jon gjorde turisttabben att ta shorts forsta muliga dagen vart vi ganska utstirrade... Radda att fa en kniv i magen varje gang vi passerade ett gatuhorn eller akte en station pa tunnelbanan. 

Denna radsla forsvann dock ganska sa fort nar vi forstatt att manniskorna har i den centralare delen av staden ar valdigt trevliga och hjalpsamma. Vi strosade omkring i ungefar 8timmar innan vi bestamde oss for att aka tillbaka till varat hostel. Under dagen hade vi aven fatt druckit varan forsta riktiga brasilianska Caiprinha, grymt god! Kvallen spenderade vi chillandes i vart rum helt slut efter dagen.

Idag har vi agnat dagen at Lysekils motsvarighet till turistfallan ^Salsafari^, namligen Cristo Redentor eller Skaparen (Jesusstatyn). Som en utav varldens sju nya underverk levde den med rage upp till forvantningarna. Sjukt att man kan bygga nagot sa stort sa hogt upp pa ett berg for sa lange sedan. Vi tog oss dit med ett tag som gick upp langs bergskammen och bjod pa en helt sjuk utsikt.

Val dar uppe kande vi av den tunna luften.... Men paniken infann sig forst nar vi insag att vi bara var 700m m.o.h. och att vi om en vecka skall upp pa ca 5000m i Peru (Machu P.) Men det ar ett senare problem haha..

Imorgon har vi planer pa att bara ligga och steka pa Copacabana och kolla pa Brasilianska stjartar, det har ju inte blivit av annu.. 

Vi tankte aven infora dagens ris/dagens ros sa har kommer varan forsta.

Dagens ris: Stranden vi gick i 40min for att avnjuta vara medhavda mackor (en javla soptipp)
Dagens ros: Den forsta engelsktalande brassen pa tunnelbanan som gav oss massa tips

Har nedan foljer nagra bilder.

Pussss 

Efter drygt 35 timmars flygande, sovande och vantande ar vi antligen framme i Rio De Janeiro!

Sjukt slitna efter att ha borjat resan med en sjuk jetlag nar vi flog Sverige-London-Madrid ( -1 + 1 hr tidsskillnad) hahah.

 

Vi kom fram till London perfekt till stangning av alla butiker,barer och restauranter. Var inte riktigt vad vi raknat med da vi skulle doda 9 timmar pa Heathrow. Efter att ha suttit och kollat pa fonsterputsare i 2 timmar blev vi tillsammans med de 40 somalier, som ocksa valt den lite billigare varianten att dygna pa flygplatsen, infollade av en vakt i ett rum som formodligen ar ett utav flygvarldens kallaste gates... men vi overlevde aven det.

Med tendens till halsfluss och den enorma jetlagen tog vi nu sikte mot Rio.

Och dar befinner vi oss som sagt nu, och nu ska vi dacka in i en sked sa vi ar redo for allt vad Rio har att erbjuda imorgon!

 

Puss pa er fran JG

 

PS. Mamma och Pappa, vi tog en taxi!!!