Blåsta, med en nordlig vind!
Fullt ska det vara! 16 passagerare i en Toyota Hiace, for oss orimligt, for dem sjalvklart. Vi lamnade Antigua som tva dubbelvikta ostskivor, da vi satt med knana i kaften! Toyotan skulle ta oss 4 timmar bort till en stad som heter San Pedro. San Pedro ligger vid en stor sjo som heter Lake Atitlan. Sjon ar omringad av tre stora vulkaner, vilket gor det hela lite speciellt. En tjej vi motte i Playa Popoyo sa att staden hade enormt mycket att erbjuda, sjalv hade hon spenderat atta dagar i den lilla staden med 10 000 invanare.
Gustav och jag kande oss "klara" med staden pa 40 minuter.. Det var formodligen en bra stad om man var sugen pa att paddla kajak, bestiga vulkaner eller aka till ett kaffeplantage. Men det ar redan avbockat eller inplanerat i varan to-do lista.
Det roligaste med hela San Pedro vistelsen var ankomsten da vi gick pa den klassiska TucTuc-blasningen. Vi hoppade ur minibussen och gick 20 meter till den narmsta TucTuc som var ledig. Fragade om han visste vart vart hotel lag. Han forklarade att det tog 15 minuter att ga, men att det bara kostade 8 kr att aka med honom. Vi hoppade pa hans lilla moped och turen tog ca 2 minuter. Jag hoppade glatt ur och borjade ta fram pengarna da Gustav sa.
- Men va fan, var det inte har vi hoppade av minibussen?!
- Men va fan, jo?!
Killen hade tagit ett varv runt varat hotel och parkerat pa framsidan.
Jag fragade om han var dum i huvudet, men i och med att jag holl pa att garva ihjal mig gjorde vi ingen big deal av det och han fick 4 kr for uppvisningen. Gustav gav honom aven en klapp pa ryggen for bra foretagsamhet, idiot!
En aktivitet var anda sedan lange planerad, och en av anledningarna till att vi gjorde besoket vid denna vackra sjo. Gustav hade lange sett fram emot att paraglida fran en vulkan, och flyga over omradet.
Men varat oflyt borjade har.. Nordlig vind, som formodligen skulle halla i sig i 15 dagar.
Sa det var bara att packa vaskorna och snora gympadojorna, for nu var det dags att bestiga en aktiv vulkan 10 mil norr om sjon.
I den pulslosa och iskalla staden Xela checkade vi 5 timmar senare in pa pansionershotelet Peliculas. Vi var de enda gasterna, och med regler som att stanga dorren tyst, max 2 personer i hallen samtidigt och tv volymen sankt vid 22.00, insag vi varfor.
Gustav akte pa ett klassiskt psykbryt da aventyrsagenturen lat meddela att nasta vandring var 6 dagar senare.
Med en BigMac i magen och mindre glatt humor gick vi tillbaka till hotelet, tog ut lostanderna och somnade klockan 19.00.
Semuc Champey var nasta anhalt. Aterigen 10 timmar buss pa nagot som skulle forestalla en vag. Semuc Champey som i varan mening var sjukt over hypat, blev inte mycket battre da vi hade missat att man var tvungen att ta med sig kontanter, da narmsta bankomat ligger 4 timmar bort!
Tre dagar i buss tarde pa humoret, och nar vi insag att vi inte skulle kunna gora de aktiviteter som erbjods fick jag ett mindre utbrott pa oss sjalva och killen som svarade - Maybe nar jag fragade om han kunde engelska. Efter en mild idiotforklaring hjalpte han oss anda att fixa ett boende och transport for dagen darpa.
Detta var aven killen som myntade uttrycket " Nothing is impossible in Guatemala". Vilket jag hade lust att trycka tillbaka i kaften pa honom da allt kandes just impossible for oss.
Men nu, efter ytterligare 10 timmar i minibuss med bonlasning och sex aksjuka Israeler sitter vi nu i Flores. Varmen har kommit tillbaka och vi tror Tikal kommer gora att det blir ett bra slut pa Guatemalavistelsen.
Sedan satter vi fart mot Mexico, och forhoppningsvis strander, pilsner och tacoorgier i drygt 3 veckor!