zetterholm.blogg.se

Fullt ska det vara! 16 passagerare i en Toyota Hiace, for oss orimligt, for dem sjalvklart. Vi lamnade Antigua som tva dubbelvikta ostskivor, da vi satt med knana i kaften! Toyotan skulle ta oss 4 timmar bort till en stad som heter San Pedro. San Pedro ligger vid en stor sjo som heter Lake Atitlan. Sjon ar omringad av tre stora vulkaner, vilket gor det hela lite speciellt. En tjej vi motte i Playa Popoyo sa att staden hade enormt mycket att erbjuda, sjalv hade hon spenderat atta dagar i den lilla staden med 10 000 invanare.

Gustav och jag kande oss "klara" med staden pa 40 minuter.. Det var formodligen en bra stad om man var sugen pa att paddla kajak, bestiga vulkaner eller aka till ett kaffeplantage. Men det ar redan avbockat eller inplanerat i varan to-do lista.

 

Det roligaste med hela San Pedro vistelsen var ankomsten da vi gick pa den klassiska TucTuc-blasningen. Vi hoppade ur minibussen och gick 20 meter till den narmsta TucTuc som var ledig. Fragade om han visste vart vart hotel lag. Han forklarade att det tog 15 minuter att ga, men att det bara kostade 8 kr att aka med honom. Vi hoppade pa hans lilla moped och turen tog ca 2 minuter. Jag hoppade glatt ur och borjade ta fram pengarna da Gustav sa.

- Men va fan, var det inte har vi hoppade av minibussen?!

- Men va fan, jo?!

Killen hade tagit ett varv runt varat hotel och parkerat pa framsidan.

Jag fragade om han var dum i huvudet, men i och med att jag holl pa att garva ihjal mig gjorde vi ingen big deal av det och han fick 4 kr for uppvisningen. Gustav gav honom aven en klapp pa ryggen for bra foretagsamhet, idiot!

 

En aktivitet var anda sedan lange planerad, och en av anledningarna till att vi gjorde besoket vid denna vackra sjo. Gustav hade lange sett fram emot att paraglida fran en vulkan, och flyga over omradet.

Men varat oflyt borjade har.. Nordlig vind, som formodligen skulle halla i sig i 15 dagar. 

Sa det var bara att packa vaskorna och snora gympadojorna, for nu var det dags att bestiga en aktiv vulkan 10 mil norr om sjon.

 

I den pulslosa och iskalla staden Xela checkade vi 5 timmar senare in pa pansionershotelet Peliculas. Vi var de enda gasterna, och med regler som att stanga dorren tyst, max 2 personer i hallen samtidigt och tv volymen sankt vid 22.00, insag vi varfor.

Gustav akte pa ett klassiskt psykbryt da aventyrsagenturen lat meddela att nasta vandring var 6 dagar senare.

Med en BigMac i magen och mindre glatt humor gick vi tillbaka till hotelet, tog ut lostanderna och somnade klockan 19.00.

 

Semuc Champey var nasta anhalt. Aterigen 10 timmar buss pa nagot som skulle forestalla en vag. Semuc Champey som i varan mening var sjukt over hypat, blev inte mycket battre da vi hade missat att man var tvungen att ta med sig kontanter, da narmsta bankomat ligger 4 timmar bort!

Tre dagar i buss tarde pa humoret, och nar vi insag att vi inte skulle kunna gora de aktiviteter som erbjods fick jag ett mindre utbrott pa oss sjalva och killen som svarade - Maybe nar jag fragade om han kunde engelska. Efter en mild idiotforklaring hjalpte han oss anda att fixa ett boende och transport for dagen darpa.

Detta var aven killen som myntade uttrycket " Nothing is impossible in Guatemala". Vilket jag hade lust att trycka tillbaka i kaften pa honom da allt kandes just impossible for oss.

 

Men nu, efter ytterligare 10 timmar i minibuss med bonlasning och sex aksjuka Israeler sitter vi nu i Flores. Varmen har kommit tillbaka och vi tror Tikal kommer gora att det blir ett bra slut pa Guatemalavistelsen.

 

Sedan satter vi fart mot Mexico, och forhoppningsvis strander, pilsner och tacoorgier i drygt 3 veckor!

 

 

 

 

Ta ett glas rott eller en kopp kaffe, luta er tillbaka sa ska vi dela med oss av de senaste veckorna!

 

For att fa Vulkantrekken overstokad borjar vi med den.

I guideboken stod det att det var en upplevelse utover det vanliga. En resa man aldrig ville skulle komma till sitt slut.

Om jag och Gustav skulle skriva en recension skulle den lyde sahar:

 

Om du ar en elitidrottare, overlevare eller extremaventyrare, ar detta den ultimata utmaningen. Vill du pressa dig till maximal utmattning och ta pa doden, bor du ge dig pa denna vandring. Detta ar en vandring som du snabbt vill ska vara over, men den tar aldrig slut!

 

Det hjalpe inte att vadret var kasst och att guiden bara ville fa skiten overstokad. Dagen innan sa han att det skulle ta 5-6 timmar upp och 4 timmar ner. Vi satt pa kanten till kratern i storm och rutten agglukt efter 3timmar och 45minuters sprangmarsh.

Det var med tarar i ogonen vi forsokte ta oss nedfor stupen i guidens tempo. Traningsverken gjorde oss paminda om vulkanen drygt en vecka i efterhand.

 

Vi bestamde oss efter det att vi aterigen skulle ta oss till kusten for att fa ut lite mer av vara paborjade surfingkarriarer. Playa popoyo namndes som en utav de battre surfingspotsen langs kusten, och vi hoppade pa en chickenbus som skulle ta oss just dit. Efter 3 timmar sa en local till oss att vi skulle av.

Han visslade pa chaufforen som stannade med en bredsladd. Sa dar stod vi, mitt pa en grusvag ute i ingenstans. Havet syntes inte till, men en stor skyllt dar det stod Magnific Rock 1,5km fick oss att borja ga i ratt riktning. Efter 25 minuter kom vi fram till paradiset. Det bestod av ett stort rott hotel som lag pa kanten av en klippa med havsvy i 180grader, tva enorma strander och inte en manniska sa langt ogat kunde na! Vi fick dock lite kalla karar nar man kande vagstanken 30 moh.

Gustav sa hur fan hamnade vi har? Vi kommer aldrig kunna surfa har, det ar ju bara for folk med egna brador och langt har som kommer hit. Jag holl helt med och det var arligt talat nara att vi stack darifran. Vi tog oss dock samman och fick ett sjukt trevligt bemotande av agaren och de tre brittiska volontarerna som jobbade dar.

Vi skulle bli kvar har i fem dagar. Och dom dagarna bestod av: lang underbar frukost, tre timmar surf, lunch, boklasning, pils, tva timmar surf, pils, middag, pils, drink, kortspel, pils, somn.

Helt klart nagra av de basta dagarna hittils pa resan!

 

Fem timmar chickenbus senare var vi i Leon. Dar var huvudattraktionen Volcanoboarding. Det var nagot vi verkligen ville testa pa, sa vi bokade in oss pa detta. Man vandrar upp pa vulkanen for att sedan satta sig pa en traplanka och aka nedfor hela skiten. Just denna vulkanen erbjod en aktur pa ca 700 meter ratt utfor. Man akte pa askan som vulkanen spottade ut, och rekordet var 88km/h.

Det var sa sjukt assa, man sag inte ett skit och sma stenar smattrade i ansiktet och hamnade i varje synlig kroppsoppning. Tror vi nadde en hastighet av 45km/h men som kandes som 100. Sjukt skoj!

 

Nasta anhalt var cowboystaden Esteli. En stad dar allt kretsar kring cigarrer. Hajtandshalsbandet akte ner i fickan och istallet plockade vi fram cigarrsnopparen. Vi overvagde att rida till vart hostel, men det slutade med en toyota corolla.

Det blev ett kart aterseende da vi fick syn pa batcave amerikanen och hans argentinska tjej. Jarrod och Vicky blev lika forvanade som oss. Det trakiga var att dom skulle resa vidare senare pa dagen. Det blev nagra pils tillsammans innan jag och Gustav tog pa oss cowboyhattarna och begav oss till en av de 90 cigarrfabriker som fanns i den lilla staden.

Lucky Luke guidade oss igenom hela processen. Allt fran torkning, sortering och rullning av cigarrer till rokning. Vi fick aven testa att gora vara egna kubaner och Gustav var inte sen att tanda sin. Han sjalv ger den ett hogsta betyg, medans experterna var lite mer tveksamma pa resultatet. Sa nu blir det till att kopa en lite finare cigarr till nyar. Brukar ju vanligtvis bli en 29 kroners fran hornfeldts.

 

Nu var det dags att ta sig till Guatemala. Men det ar inte bara att hoppa pa en buss som gar direkt till det landet. Man maste antingen igenom macheternas mecka El Salvador, med en overnattning i San Salvador. Eller genom Honduras med en overnattning i en utav varldens farligaste stader Tegucigalpa, som far Johannesburg att framsta som guds basta stad. Dessa alternativen gallde om man valde att aka med Ticabus, som var det snabbare alternativet for att komma till Guatemala. Med kanske lite for stort mod och sjalvfortroende valde vi inget av alternativen med Ticabus.

Istallet valde vi att aka lokalbussar upp till Teguciagalpa for att senare losa problemet att snabbt ta oss darifran. Det ar utan tvekan den staden vi har blivit mest varnade for att besoka. Alla sager verkligen att man ska bort fran skiten sa fort som mojligt. Vi tankte att det inte kunde vara sa farligt, men eftersom lokalbussarna tar sig fram saktare an tuff-tuff taget anlande vi lite senare an beraknat. Vi hade nu en och en halv timma pa oss innan det blev morkt. Och med morkret kommer morden.. haha! Oron blev mer pataglig da vi insag att bussarna till Gutten inte gick forens 05.00 dagen darpa.

 

Alternativ 1: Ta taxi 30 minuter till den sakrare delen av staden, med dyrare hotel.

Alternativ 2: Stanna i den farligaste delen av staden, nara terminalen och bo billigt.

 

Vi gick givetvis for alternativ 2! Vart att tillagga ar att det inte fanns nagra banker i denna stadsdelen. Vi fick darfor ta taxi 15 minuter for att komma till en bankomat. Ja, sa illa var det. Det storsta problemet var att vi var tvugna att fa i oss mat. Vakten pa hotelet sa att det lag en restaurant pa hornet av byggnaden. Nar vi hade halva maltiden kvar, var det 5 minuter tills morkret skulle falla over staden. En kille pa bordet brevid tittade pa oss, pekade ut, sedan knackade han pa sin klocka.

- Time to go home!

Vi kastade i oss maten och sprang de 40 meter som det var till vart boende.

Pa vagen fick vi hora folk ropa, Hey whiteboy och de bevapnade vakterna pa kinarestaurenten ropade vamos efter oss!

Men vi klarade oss aven denna gang, och dagen darpa slaktade vi 14 timmar i buss for att komma till Antigua, dar vi nu befinner oss. Vi alskar redan Gutten och nu ska vi se vad den gamla huvudstaden har att bjuda pa.

 

Puss pa er!

 

Ovrig fakta:

 

Jag tog mig modet att snagga mig hos en man med parkingson, 1 dollar ! 

Delar av Honduras sag ut som Hallinden.

En insekt kissade under min hud. Resulterade i tva stora vatskefyllda blasor pa armen.

Gustav gar ba hydrokortisonsalva efter att ha fatt nagon typ av pest:)

 

 

 

 

 

 

Har ju haft lyckligare stunder i mitt liv!

Hej pa er!

 

Eftersom jag och Gustav var helt grona nar det handlar om surfing, bestamde vi oss for att ta en instruktor de forsta tva timmarna. Det borjade med att vi torrpaddlade och gick igenom en del teoretiska saker pa stranden. Sag formodligen sjukt roligt ut, men vad gor man inte for att sedan rida vagorna. Varan instruktor Juan tog en klunk av havet och gjorde korstecknet innan han larde oss grunderna i vattnet. Vill inte skryta men kan ju inte saga annat an att jag red den lilla vagen pa forsta forsoket. Gustav var inte helt kass han heller och var uppe pa andra forsoket. Nar vi senare skulle tillbaka till varat hostel funderade vi pa om vi inte skulle stanna och kopa var sitt hajtandshalsband. Vi var i princip surfare redan efter tva timmar. Sa nu sparar vi bada till langt har, ater bara wraps, tar garna en ol pa stranden och jobbar pa brannan, allt for att se ut som riktiga pro:) Nasta dag hyrde vi egna brador och hade sjukt kul hela dagen. Men vi spenderade har lite mer tid till att sitta pa bradan och spana pa allt och alla (las brudar).

 

Men vi kande att det anda var dags att ta sig vidare pa resan och inte fastna i det dyrare Costa Rica.

Nu mera aker vi bara lokalbussarna och bara det ar en utmaning. Men jag vill pasta att det gick felfritt, fem timmar och tre bussbyten senare gick vi over gransen till Nicaragua.

Ett land vi direkt fick en bra feeling i! Bussarna ar av samsta skick, dom kor som idioter, men ar satans trevliga och ater i princip bara ris med kyckling.

 

Vi hade bestamt oss for att ta oss ut till Isla de Ometepe. Det ar en o som bestar av tva vulkaner som ligger ute i en stor sjo, sjukt haftigt. Men innan vi anlande till Ometepe hade vi i vanlig ording hort av en amerikanare att det skulle vara valdigt kriminellt, och att dom brot sig in i hotel osv. Numera bryr vi oss arligt talat inte sa mycket om nar folk "varnar" oss, i och med att det inte har hant oss nagot an sa lange. Men jag kande att det kanske var bast att hora pa hotellet vad dom sager om sakerheten.

- Is it safe in this area?

- Yes, ofcourse! Its the safest place in Nicaragua.

- Oh, that sounds good.

- We just have two ordinary policemen on the island, the rest is volunteers. They like to wear batongs and kalashnikovs *nervost fnitter*.

 

Lat ju sadar tyckte vi, men an sa lange har vi inte stott pa verken nagon ranare eller polis.

 

Idag hyrde vi tva cyklar for att ta oss runt lite pa on, och satan vad fint det ar har. Gronska overallt och vulkanerna som reser sig hogt omkring on. Cykelsadlarna var dock det sjukaste jag suttit pa, och de hade  med storsta sannolikhet fatt samsta mojliga betyg av bade Drutten och Sverker i plus!

Inte nog med det, Gustav drog pa sig en punktering 1,5 timme bort fran byn dar vi bor. Men en kille erbjod sig att laga det for 3 kr. Sa han gjorde en lagning som visade sig halla i ca 8 minuter. Sa resten av turen fick jag skjutsa Gustav. Jobbigt for mig, men formodligen 1000 ganger jobbigare for Gustavs rumpa..

 

Imorgon ska vi bestiga den storre av de tva vulkanerna, Volcan Concepcion. Det ska ta ca 6 timmar upp och 5 timmar ned. De sager att det ar satans brant sista biten och varmen ska vara av typen finsk bastu. Sa det ska bli kul att testa pa:)

 

For ovrigt ar det for mig ofattbart:

 

Hur man kan mala ett hotellrum i limegront?

Hur 4 mil kan ta 3 timmar i buss?

Varfor man gor en cykelsadel i gjutjarn?

 

Puss pa er!

 

 

Isla de Ometepes graddhylla.

 

Vulkanen som vi ska bestiga, sett fran farjan.